Så händer det plötsligt. Jag känner att jag vill ta ett steg in i den normerade svenska vuxentillvaron. Jag köper en volvo. Det känns som någon slags vuxenblivanderitual, ett mandomsprov, istället för konfirmation eller att hoppa från en hög klippa. För mig som intresserar mig lite och vet mindre om bilar blir beslutsprocessen kvalfylld. Hur många körda mil är mycket?Ska jag satsa på stort lastutrymme eller liten bensinförbrukning? En potentiell säljare berättar stolt att han minsann har kört ytterdörrar inne i sin volvo 740 utan att något stack ut. Behöver jag dragkrok kanske? Inte för att jag är speciellt bra på att backa med släp men man kan ju öva.
När jag väl tagit steget och gjort mitt livs största bankomtatuttag på femton tusen, skrivit under det av konsumentverket rekommenderade kontraktet och rullar ut på hertsöleden känner jag mig som Bruce. Redo att plocka upp Mary och köra hela natten, för att köpa skor eller på väg mot det förlovade landet eller bara på väg bort för att det här är en stad för förlorare och baby, vi var födda för att vara på väg.
Och du Mary, om du har många saker som du vill ha med dig så har jag packlådor, praktiska och stapelbara i genomskinlig plast med lock.
