...är julvandel

Jag står mitt i julhandeln och tänker att vem är jag att köpa en present till Dig? Vad har jag för mandat att gissa Dina önskningar och för rätt att belasta Dig med ännu en ägodel? Är min osäkra och mycket vingliga smak verkligen tillräcklig? Mitt köpsjälvförtroende räcker verkligen inte till i sådana här situationer.

...är pektelefon

Mamma har köpt en ny mobiltelefon, en pektelefon som hon kallar den. Hon verkar redan fäst sig vid sin nya vän och ägnar den stor uppmärksamhet. Medan vi talas vid via telenätet försöker någon annan i rummet få kontakt med henne.

Mamma: -Jag pratar med min android.
Jag: -Nej, du pratar faktiskt med mig.

...e-skräcken

En sak som jag stör mig oerhört mycket på är det nuförtiden så trendiga snacket om att undvika "onaturliga" tillsatser i mat, främst såkallade e-ämnen. Jag vet, det finns ingen som helst anledning för mig att bli provocerad av detta. Folk får välja själva vad de stoppar i sig och det är väl egentligen något positivt att människor bryr sig om sin hälsa och kost. Ändå börjar det klia i mig när någon i min närhet säger "Jag tycker att det känns så otäckt med alla kemikalier och e-ämnen som vi får i oss hela tiden". Och ja, maten idag innehåller en hel massa saker som vi inte behöver och som i vissa fall kan ha tvivelaktiga hälso- och miljöeffekter. Jag känner själv en stark ovilja mot sötningsmedel som aspartam.

Men låt mig ändå säga emot på ett tonårstjurigt sett. För det första, e-ämnen är en generell beteckning för livsmedelstillsatser, såväl färgämnen som till exempel antioxidationsmedel. Medan det första kan anses rätt onödigt kan det andra hjälpa till att bevara exempelvis vitaminer (aha, vitaminer, nyttigt) i maten och förlänga hållbarhet (bra för att minska risken för att maten blir för gammal och måste slängas innan den konsumeras, alltså bra för att minska miljöpåverkan). Man kan alltså inte dra alla livsmedelstillsatser över samma kam. Ärligt talat misstänker jag att de flesta inte ens vet vad som är definitionen av ett e-ämne.

Dessutom, och viktigast, hur nyttigt eller farligt det är att få i sig något är alltid en mängdfråga. Spelar det någon roll att få i sig några gram av diverse livsmedelstillsatser då och då? Är det värt att lägga tid och energi på att försöka undvika dem? Är intaget av e-ämnen relevant i jämförelse med de luftföroreningar vi andas in dagligen för att inte tala om de gifter i form av alkohol och tobak som vi stoppar i oss helt frivilligt? För visst är det skrattretande när någon oroar sig för att få i sig rödbetsrött (E162) men inte tvekar att dricka både ett, två och fler glas vin på fredagskvällen.

Om jag får spekulera, och det får jag, tror jag att det handlar om gripbarhet. Det finns så mycket som är dåligt för hälsa och miljö och så mycket som är svårt att förstå, speciellt när det gäller kemi. Lättare då att välja ut en syndabock som får symbolisera allt det där läskiga och svårförståeliga , just nu är det inne att kalla den e-ämnen.

...är läslust

Inget är lika förödande för läslusten som en dålig bok. När mitt paket från Adlibris anländer med nya frestelser ger jag äntligen, på sidan 435 av 606, upp den olidligt tjatiga The Seducer av Jan Kjaerstad. Jag vet inte varför jag envisas att försöka fortsätta även fast allt hopp är ute och det blivit tråkigt och ointressant för länge sen (läskig tanke: tänk om det är ett för mig utmärkande karaktärsdrag? ). En central (kropps)del i den omåttligt hyllade författarens roman är huvudpersonens magiska penis. Inte nog med att den fyller varje kvinna just så som hon vill bli fylld utan den för även över kvinnornas talanger till huvudpersonen och hjälper honom med alltifrån fiskelycka till höjdhopp till att förstå matematiken. Kjaerstad skriver också att alla män någongång har upplevt att deras penis har magiska krafter. Huruvida det är sant eller inte är svårt för mig att spekulera i men det förefaller mig inte osannolikt så mycket uppmärksamhet som denna centralt placerade kroppsdel får i precis alla tänkbara sammanhang.

Som tur är levererade Adlibris. Den här gången en underbar liten bok skriven av en författare från hemstaden, Fara vill av Elin Ruuth. Det känns så befriande och på alla sätt härligt att läsa något som roar och oroar och jag vill bara ha mer, läsa mer. Tur då att det finns en del material att jobba med, mjukvaroingenjören Leonid Taycher på Google har räknat ut att det sedan kilskriften uppfanns har skrivits 129 864 880 böcker.

...är manlig hygien

På mitt sommarjobb i den norska närbutiken får jag ägna delar av dagarna till att packa upp varor. Vid hygienhyllan finns tid och ämnen för reflektion. Palmolive har kommit med en ny serie duschtvål som riktar sig till, och här finns det ingen tvekan, män. Den finns i fyra olika dofter med de fantasieggande namnen wild forest, pure arctic, zen therapy och active volcano. Skog kan jag ganska lätt förknippa med en god lukt, arktiskt klimat känns visserligen friskt men kanske aningens doftlöst, zen terapi ger mig inga doftassociationer alls. Men aktiv vulkan? Luktar inte det svavel? Och det vill man väl inte lukta? Kanske är jag fel ute, kanske är det inte dofterna som namnen ska spegla utan personligheten hos användaren. En varmhjärtad, jordnära skogsman, en kall, hård äventyrare, en frisinnad kille med intresse för asien eller en farlig, eldig och spännande älskare. Bara att välja vem man vill vara eller ha. Eller börjar mina tankar influeras lite väl mycket av de passionerade framsidorna av Harlequinromaner som jag har utsikt över från kassan?

...är att växa upp

Så händer det plötsligt. Jag känner att jag vill ta ett steg in i den normerade svenska vuxentillvaron. Jag köper en volvo. Det känns som någon slags vuxenblivanderitual, ett mandomsprov, istället för konfirmation eller att hoppa från en hög klippa. För mig som intresserar mig lite och vet mindre om bilar blir beslutsprocessen kvalfylld. Hur många körda mil är mycket?Ska jag satsa på stort lastutrymme eller liten bensinförbrukning? En potentiell säljare berättar stolt att han minsann har kört ytterdörrar inne i sin volvo 740 utan att något stack ut. Behöver jag dragkrok kanske? Inte för att jag är speciellt bra på att backa med släp men man kan ju öva.

När jag väl tagit steget och gjort mitt livs största bankomtatuttag på femton tusen, skrivit under det av konsumentverket rekommenderade kontraktet och rullar ut på hertsöleden känner jag mig som Bruce. Redo att plocka upp Mary och köra hela natten, för att köpa skor eller på väg mot det förlovade landet eller bara på väg bort för att det här är en stad för förlorare och baby, vi var födda för att vara på väg.

Och du Mary, om du har många saker som du vill ha med dig så har jag packlådor, praktiska och stapelbara i genomskinlig plast med lock.

...är vardagligt språk

För att intala mig själv att jag fortfarande är en allmänbildad person trots att flytten till fjälltrakterna medfört att såväl mitt tidningsläsande som mitt googlande nått nya bottennivåer gör jag orddelen av årets högskoleprov . Det gläder mig mycket att fjällen återfinns även här då betydelsen av det här i norr vardaliga ordet jokk efterfrågas. 80% lyckas pricka in rätt svar medan 10% tror att dte betyder antingen renkalv eller vandringsstav. Det är skillnad på vardag och vardag.

...är pågående samtal

Vi vaknar dagen efter festen och ägnar oss åt den i dylika situationer vanliga aktiviteten att kolla våra mobiler ifall något hänt efter det att vi somnade någongång under småtimmarna. Jag och Candy har fått något sms var, värre är det för mannen i stationshuset.

Mannen i stationshuset: -Jag har ett missat samtal, nej ett PÅGÅENDE samtal.
Vi: -Va? Med vem?
Mannen i stationshuset: -Jag vet inte.

... är samlevnadsproblem

Det finns många teorier om varför det är så svårt för män och kvinnor att leva tillsammans. Darling T tror att det kan bero på att killars största intresse är att chilla. Lucky Boy anser att det största problemet är att det finns en överhängande risk att tjejen man gillar åker till Bali. Jag drar den gamla vanliga slutsatsen; det behövs mer forskning på området.

...är ombytta roller

Lillebror K kommer hem från jobbet och läxar upp mig.
K: -Anna, är det du som har druckit upp min mjölk?
Jag: -Ja.
K: -Du måste ju rapportera det så att jag får chansen att inhandla en ny. Annars står jag där helt torrlagd på morgonen. Nu löste det sig ju den här gången. Men nästa gång MÅSTE du säga till, okej?

...är att vara snygg

Jag och fjälltjejerna dikuterar raggning.

Jag: -Det sägs att killar som åker telemark får mycket brudar.
AK: -Jag tror inte att det funkar lika bra för tjejer.
M: -För tjejer funkar det bäst att vara snygga. Och att skratta åt killarnas skämt.

...är facebook

Jag fikar hos mannen i stationshuset. Vi diskuterar huruvida det vore en bra grej att skaffa facebook eller inte.

Jag: -Det sägs att man skulle få fler kompisar om man hade facebook.
Han: -Vill man egentligen ha fler kompisar?

Där var det igen, kvantitet kontra kvalitet.

...är onomatopoetikon

För att förbereda mig för veckan läser jag väderleksrapporten på yr.no. Väderleksrapporten för Lund lovade sludd för idag måndag. Jag tycker att det är ett helt fantastiskt onomatopoetiskt ord, kortare och oändligt mycket kärnfullare än svenskans otillräckliga motsvarighet snöblandat regn.

...är mängd

Jag kommer in till föreläsningssalen, rotar febrilt i ryggsäcken, tappar papper på golvet och är i vägen.

Jag: -Ånej, jag har inte med mig anteckningarna till den här föreläsningen.
Föreläsningsgrannen: -Du har ju många andra papper med dig iallafall.

Jag vet inte om jag ska ta det som uppmuntran eller kritik. Det är den ständiga frågan, kvalitet eller kvantitet.

...är att sätta fingret på

Jag är verkligen ingen sportfantast och det bästa med OS är i min mening bakgrunden, de snöklädda granarna och koskälleklangen. Men man bara måste älska den här rubriken.

...är att leva drömmen

För ett par veckor sedan läste jag att Manpower gjort en undersökning om vilket som var svenskarnas drömyrke. Det är inte svårt att förstå varför klassiska pojk- och flickdrömmar som äventyrare, pilot och musiker platsar på listan. Konstigare tycker jag att det är att det faktiskt finns människor därute som på frågan vad de helst av allt skulle vilja jobba med svarar managementkonsult som om det vore den naturligaste saken i världen. Högst upp på listan placerar sig dét som även är mitt drömyrke (och det verkar ju som att det kan gå vägen), ingenjör. Det förvånar mig lite. Eller, jag personligen blir ju lycklig av att göra datasimuleringar, räkna på flöden och läsa obegripliga rapporter om än obegripligare ämnen men att detta även är något som medelsvensson drömmer om överraskar mig.

Sen hittar jag det ultimata beviset på hur inne det är att vara ingenjör. Barbie har blivit det. Sällan har jag känt mig så rätt i tiden.

...är att utöka sitt ordförråd

Jag har börjat läsa Gentlemen av Klas Östergren. Jag berömmer mig själv för att vara en van läsare med relativt stor erfarenhet vad det gäller det svenska språket, dessutom är jag stolt över min allmänbildning (ja, jag svarade att bulgur var ett stränginstrument då jag skrev högskoleprovet, men det var år 2004 för tusan, innan det hade gått inflation i sädesslag med konstiga namn som man ska äta i tid och otid). Men här stöter jag på patrull. Redan på första sidan stöter jag på luguber, ett ord som jag inte alls förstår även om jag på ordets klang får en viss känsla för det. U:na ger det en unken doft. Nästa morgon slår jag upp det och får veta att det är ett ålderdomligt ord som betyder sorglig, dyster. Tack Klas, nu känner jag mig himla mycket mer bildad.

På samma sida i romanen hittar jag även imposant som enligt ordboken betyder storslagen. Åh vad härligt, är det något jag behöver fler synonymer på och vill prata mer om så är det just storslagenhet.

...är att vara något

Jantelagen. Detta älska att hata fenomen. För även om får utstå mycket kritik och det att bryta mot den kan anses som härligt osvenskt (eller otroligt irriterande) så finns det få saker i Sverige som kan ge en sån härlig gemenskapskänsla. Och då menar jag inte att man kollektivt går runt och tycker att andra inte får vara något utan det faktum att alltifrån rockstjärnor till lundastuderande vd wannabes till deckardrottningar till Anna Anka till spinkiga norrlänningar med popambitioner kan säga:

-Nej jag var tvungen att flytta från Luleå/Bromölla/Sverige. Det var så mycket avundsjuka. Ingen fick lyckas.

Och få en förstående nick till svar. Alla förstår. Alla vet vad man talar om. Alla tycker illa om jantelagen. Allra sämst tycker man om den i Nordmaling, där har man fått nog och beslutat sig för att agera.

...är kyla

Uppväxt i Luleå som jag är anser jag mig ha en viss erfarenhet av det här med kyla. Människor som kommer från södra Sverige har många gånger sagt till mig att det är lika kallt här i Skåne som i Norrbotten. Luften är ju så fuktig här. Låt mig ge ett enkelt svar på den frågan. Nej. Det är inte alls lika kallt här. I skåne använder jag mig i normal fallet överhuvudtaget inte av kläder som är nödvändiga för att överleva på nordligare breddgrader, tillexempel långkalsonger, vinterjacka och täckbyxor. Jo, säger då söderlänningarna som kanske inte ens varit norr om Stockholm, det är lika kallt här. Ingen verkar tro på mina based on a true story-uppväxtberättelser om ihopfrysta ögonfransar och snor som fryser i näsborrarna. Ja, det händer att jag också fryser här, men som sagt, man klär sig ju inte direkt för polarfärd när man går på stan i Lund (förutom gangsterkidsen i stora svarta dunjackor).

Äntligen finns det någon som ställer sig på min sida.

...är allmänbildning

Det största som någon i min familj har presterat är utan tvekan när lillebror N vann Vi i femman 2003. Nästan lika stort är att mamma får visa hur cool hon är i dagens NSD. Props.

...är hämnd

Under tusentals år har människor hållit vilda djur i fågenskap. Alla borde förstå att det inte håller. Djur ska vara fria och hör hemma i naturen, enligt mig gäller det såväl vargar och hajar som hundar och hamstrar. Det var bara en tidsfråga innan verkligheten skulle börja likna den fantastiska filmen (som förövrigt får alldeles för lite cred) Deep Blue Sea. Nu börjar det hända.

Bäva människor, djuren slår tillbaka. Och de är förbanande. Med all rätt.

...är respekt

Jag är tillbaka i skåne. Vintern håller i sig här, det ligger lite snö på marken och det är minusgrader i luften. Tråkigt nog är det även en liknande temperatur inne i mitt rum där jag och dunderförkylningen försöker plugga. För första gången sedan jag flyttade till dessa sydliga breddgrader har jag nu flera dagar i rad använt mig av det praktiska men ack så oglamorösa plagget långkalsonger. När jag var hemma över jul berättade stora K att hon hade informerat en av sina stockholmsvänner om att bruket av långkalsonger var ytterst vanligt i norrbotten. Alla har det. Varje dag. Från oktober till maj. Typ. Vännen hade frågat henne hur människor trots detta kunde respektera varandra.

Nu verkar alltså turen ha kommit även till skåningarna att öva sig i tolerans mot sina medmänniskor. Respekt- nu även i skåne.