...är julvandel

Jag står mitt i julhandeln och tänker att vem är jag att köpa en present till Dig? Vad har jag för mandat att gissa Dina önskningar och för rätt att belasta Dig med ännu en ägodel? Är min osäkra och mycket vingliga smak verkligen tillräcklig? Mitt köpsjälvförtroende räcker verkligen inte till i sådana här situationer.

...är pektelefon

Mamma har köpt en ny mobiltelefon, en pektelefon som hon kallar den. Hon verkar redan fäst sig vid sin nya vän och ägnar den stor uppmärksamhet. Medan vi talas vid via telenätet försöker någon annan i rummet få kontakt med henne.

Mamma: -Jag pratar med min android.
Jag: -Nej, du pratar faktiskt med mig.

...e-skräcken

En sak som jag stör mig oerhört mycket på är det nuförtiden så trendiga snacket om att undvika "onaturliga" tillsatser i mat, främst såkallade e-ämnen. Jag vet, det finns ingen som helst anledning för mig att bli provocerad av detta. Folk får välja själva vad de stoppar i sig och det är väl egentligen något positivt att människor bryr sig om sin hälsa och kost. Ändå börjar det klia i mig när någon i min närhet säger "Jag tycker att det känns så otäckt med alla kemikalier och e-ämnen som vi får i oss hela tiden". Och ja, maten idag innehåller en hel massa saker som vi inte behöver och som i vissa fall kan ha tvivelaktiga hälso- och miljöeffekter. Jag känner själv en stark ovilja mot sötningsmedel som aspartam.

Men låt mig ändå säga emot på ett tonårstjurigt sett. För det första, e-ämnen är en generell beteckning för livsmedelstillsatser, såväl färgämnen som till exempel antioxidationsmedel. Medan det första kan anses rätt onödigt kan det andra hjälpa till att bevara exempelvis vitaminer (aha, vitaminer, nyttigt) i maten och förlänga hållbarhet (bra för att minska risken för att maten blir för gammal och måste slängas innan den konsumeras, alltså bra för att minska miljöpåverkan). Man kan alltså inte dra alla livsmedelstillsatser över samma kam. Ärligt talat misstänker jag att de flesta inte ens vet vad som är definitionen av ett e-ämne.

Dessutom, och viktigast, hur nyttigt eller farligt det är att få i sig något är alltid en mängdfråga. Spelar det någon roll att få i sig några gram av diverse livsmedelstillsatser då och då? Är det värt att lägga tid och energi på att försöka undvika dem? Är intaget av e-ämnen relevant i jämförelse med de luftföroreningar vi andas in dagligen för att inte tala om de gifter i form av alkohol och tobak som vi stoppar i oss helt frivilligt? För visst är det skrattretande när någon oroar sig för att få i sig rödbetsrött (E162) men inte tvekar att dricka både ett, två och fler glas vin på fredagskvällen.

Om jag får spekulera, och det får jag, tror jag att det handlar om gripbarhet. Det finns så mycket som är dåligt för hälsa och miljö och så mycket som är svårt att förstå, speciellt när det gäller kemi. Lättare då att välja ut en syndabock som får symbolisera allt det där läskiga och svårförståeliga , just nu är det inne att kalla den e-ämnen.