...är mängd

Jag kommer in till föreläsningssalen, rotar febrilt i ryggsäcken, tappar papper på golvet och är i vägen.

Jag: -Ånej, jag har inte med mig anteckningarna till den här föreläsningen.
Föreläsningsgrannen: -Du har ju många andra papper med dig iallafall.

Jag vet inte om jag ska ta det som uppmuntran eller kritik. Det är den ständiga frågan, kvalitet eller kvantitet.

...är att sätta fingret på

Jag är verkligen ingen sportfantast och det bästa med OS är i min mening bakgrunden, de snöklädda granarna och koskälleklangen. Men man bara måste älska den här rubriken.

...är att leva drömmen

För ett par veckor sedan läste jag att Manpower gjort en undersökning om vilket som var svenskarnas drömyrke. Det är inte svårt att förstå varför klassiska pojk- och flickdrömmar som äventyrare, pilot och musiker platsar på listan. Konstigare tycker jag att det är att det faktiskt finns människor därute som på frågan vad de helst av allt skulle vilja jobba med svarar managementkonsult som om det vore den naturligaste saken i världen. Högst upp på listan placerar sig dét som även är mitt drömyrke (och det verkar ju som att det kan gå vägen), ingenjör. Det förvånar mig lite. Eller, jag personligen blir ju lycklig av att göra datasimuleringar, räkna på flöden och läsa obegripliga rapporter om än obegripligare ämnen men att detta även är något som medelsvensson drömmer om överraskar mig.

Sen hittar jag det ultimata beviset på hur inne det är att vara ingenjör. Barbie har blivit det. Sällan har jag känt mig så rätt i tiden.

...är att utöka sitt ordförråd

Jag har börjat läsa Gentlemen av Klas Östergren. Jag berömmer mig själv för att vara en van läsare med relativt stor erfarenhet vad det gäller det svenska språket, dessutom är jag stolt över min allmänbildning (ja, jag svarade att bulgur var ett stränginstrument då jag skrev högskoleprovet, men det var år 2004 för tusan, innan det hade gått inflation i sädesslag med konstiga namn som man ska äta i tid och otid). Men här stöter jag på patrull. Redan på första sidan stöter jag på luguber, ett ord som jag inte alls förstår även om jag på ordets klang får en viss känsla för det. U:na ger det en unken doft. Nästa morgon slår jag upp det och får veta att det är ett ålderdomligt ord som betyder sorglig, dyster. Tack Klas, nu känner jag mig himla mycket mer bildad.

På samma sida i romanen hittar jag även imposant som enligt ordboken betyder storslagen. Åh vad härligt, är det något jag behöver fler synonymer på och vill prata mer om så är det just storslagenhet.

...är att vara något

Jantelagen. Detta älska att hata fenomen. För även om får utstå mycket kritik och det att bryta mot den kan anses som härligt osvenskt (eller otroligt irriterande) så finns det få saker i Sverige som kan ge en sån härlig gemenskapskänsla. Och då menar jag inte att man kollektivt går runt och tycker att andra inte får vara något utan det faktum att alltifrån rockstjärnor till lundastuderande vd wannabes till deckardrottningar till Anna Anka till spinkiga norrlänningar med popambitioner kan säga:

-Nej jag var tvungen att flytta från Luleå/Bromölla/Sverige. Det var så mycket avundsjuka. Ingen fick lyckas.

Och få en förstående nick till svar. Alla förstår. Alla vet vad man talar om. Alla tycker illa om jantelagen. Allra sämst tycker man om den i Nordmaling, där har man fått nog och beslutat sig för att agera.