...är iskallt

Jag älskar när naturen tar i och visar vad den kan. Inget gulligull med rosa solnedgångar och fjäskiga smekande sommarvindar. Det gläder mig mycket att man inte alltid kan göra som man vill, färdas var som helst när som helst. Nu är vägen stängd, SJ har ställt in tågen och SMHI varnar för extrema köldeffekter. En skön känsla av litenhet och ursprunglighet infinner sig.

...är att åka på längden

Äntligen. Jag är trendig. Det jag talar om är givetvis att jag har hakat på den rådande kollektiva vurmen för att svettas och snora i spåren. Längdskidåkning. Överallt kan man nu läsa om hur försäljningen av utrustningen för att åka skidor på längden slår nya rekord, det är kö i spåren i Stockholmsområden och att allt fler frivilligt vill hasa fram i nio Vasaloppsmil.

Många är de också som försöker sig på en analys av trenden. Kalla vintrar, Kallavintrar (alltså är hon en pingla eller vad?) eller helt enkelt att den prylgalna medelklassen behöver ett nytt intresse att köpa utrustning för? Roligast tycker jag att Sverker Sjölins teori är, att längdåkningstrenden hör ihop med längtan efter ursprunglighet och det som är äkta. Surdeg, handarbete, korvstoppning, längdåkning liksom.

I mitt fall tror jag att det till stor del handlar om revansch. Faktiskt blir jag lite förvånad när jag hittar mig själv i elljusspåret på Ormberget, samma spår där jag våndats under grundskolans påtvingade skidundervisning med de sportigare klasskamraternas (allas) skidspetsar mot mina pjäxhälar. Men hej lilla knubbiga åttaårs Anna som blev vald sist och ännu senare på gympan, jag är här nu och jag är stark och jag kan dra dig runt spåret om det behövs. Trendig är jag också.

...är mindfulness

Det här med mindfulness. Det ska på en gång sägas att jag vet mycket lite om det men eftersom det är oerhört trendigt just nu överöses jag som många andra av tips om hur man ska lyckas vara mer i nuet. Jag läser och jag ställer mig tveksam.

Meningen verkar vara att man ska bli en mer harmonisk människa genom att fokusera på det man gör, upplever och känner just nu. Absolut trevligt om man befinner sig på en bergstopp och blickar ut över ett mäktigt landskap, äter en smarrig glassportion eller tittar in i ögonen på sin älskade. Mindre kul om man står i en lång och långsam kö på Coop i en alldeles för varm dunjacka med en skrikande femåring bakom sig eller dammsuger med en högljudd och ineffektiv dammsugare (exempel från verkliga livet). Nuet är varierande behagligt att befinna sig i.

En annan aspekt av mindfulness är att det ofta ingår övningar i att tänka på ingenting. Det här känns obegripligt för mig. Jag vill absolut inte träna på att tänka mindre, jag vill tänka mer och bättre.

...är att räkna på det

Jag har alltid misstänkt det men aldrig vågat yttra det av rädsla för att framstå som elitistisk/nördig/kombination av de två föregående (alltså någon från Lunds tekniska högskola à la universitetet är nördarnas revansch som rullar sig i formler och tråkig humor samtidigt som den har en känsla av att vara förmer). Därför känns det kittlande och befriande att läsa rubriken "Sämre liv med dåliga mattekunskaper".