Äntligen. Jag är trendig. Det jag talar om är givetvis att jag har hakat på den rådande kollektiva vurmen för att svettas och snora i spåren. Längdskidåkning. Överallt kan man nu läsa om hur försäljningen av utrustningen för att åka skidor på längden slår nya rekord, det är kö i spåren i Stockholmsområden och att allt fler frivilligt vill hasa fram i nio Vasaloppsmil.
Många är de också som försöker sig på en analys av trenden. Kalla vintrar, Kallavintrar (alltså är hon en pingla eller vad?) eller helt enkelt att den prylgalna medelklassen behöver ett nytt intresse att köpa utrustning för? Roligast tycker jag att Sverker Sjölins teori är, att längdåkningstrenden hör ihop med längtan efter ursprunglighet och det som är äkta. Surdeg, handarbete, korvstoppning, längdåkning liksom.
I mitt fall tror jag att det till stor del handlar om revansch. Faktiskt blir jag lite förvånad när jag hittar mig själv i elljusspåret på Ormberget, samma spår där jag våndats under grundskolans påtvingade skidundervisning med de sportigare klasskamraternas (allas) skidspetsar mot mina pjäxhälar. Men hej lilla knubbiga åttaårs Anna som blev vald sist och ännu senare på gympan, jag är här nu och jag är stark och jag kan dra dig runt spåret om det behövs. Trendig är jag också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar