..är att bygga pussel

Mayhem berättar att hon har blivit bekant med en man som är otroligt harmonisk. Denna harmoniska man beskrev livet som ett pussel där alla bitar faller på plats och man aldrig gör fel eller ens behöver prova en bit som inte passade, allt som sker är till det bästa. Och nog vill jag gärna tro att det som händer är till det bästa, eller om inte annat så är det som det är och då får man agera utifrån det. Men hans pussellivstankar vill jag ändå opponera mig mot. Alla som har lagt pussel svårare än dagisnivå vet att man ibland sitter där med 273 bitar i samma himmelsblå nyans och tvingas prova dem en och en bara för att när man kontrollerat hela högen upptäcka att man missat den rätta och får börja om igen. Då och då får man krypa runt på golvet för att leta och det kan tillochmed hända att man får gå igenom allt skräp i dammsugarpåsen för att hitta den förlorade biten. Ibland har något småsyskon tuggat lite på bitarna så att de inte längre passar på sin plats och ibland har någon i vredesmod rivit allt man har byggt.

Jag hatar förövrigt det så trendiga ordet livspussel. Om jag nu nödvändigtvis ska likna livet vid något mer konkret vardagligt substantiv tänker jag mig något betydligt mer oregelbundet och trassligare och mer spännande än ett pussel och som inte nödvändigtvis måste lösas. Typ livsnystan. Eller livsmajbrasa.

...är klädkod

Två fakta om mig:

1. Jag tycker om att göra saker och vistas på platser där den passande klädseln är långkalsonger, mössa och funktionsmaterial.
2. När det gäller kläder älskar jag assymetri, paljetter, guld, transparenta tyger, galna färger och mönster.

Det här är två saker som är väldigt svåra att kombinera. Och jag går där bland hyllorna på Myrorna och Röda Korset och suktar, min blick dras skataktigt mot allt som glittrar, i tankarna går jag redan rakryggad i klänningen i Fresh Princestil och pinglar med örhängena a la Mimmi från Tre kronor. Gång på gång får jag säga till mig själv på skarpen att jag inte behöver äga ett plagg med en jättestor guldrosett på ena axeln och att ull är ett mer passande material för mitt liv än sammet. Åh varför kan jag inte bara älska tråkfriluftslooken med huvtröja och buff?

...är att vända rätt sida till

Om jag hade varit härligt huslig och naturligt, traditionellt kvinnlig som UnderbaraClara kunde det här inlägget handlat om att jag idag har bakat de gulligaste hallongrottorna och vikt jordfärgade handdukar och staplat dem i en underbar assymetrisk hög. Hade jag däremot varit en stenhård och tuff äventyrstjej hade beskrivningen av min dag snarare fokuserat på skridskoturen på havsisen i motvind och dis. Och hade jag istället varit en hipsnygg modebloggarbrud kunde jag lagt ut en bild på dagens outfit där jag posade i min nya blus i svart och guld som jag fyndade på Röda korsets rea. Snygg skulle jag vara också.

Det är ju det här med hur man framställer sig på nätet. Vad man väljer att lyfta fram ur sitt liv kan förstås variera efter tycke och smak men lyckad är ledordet. Man skriver absolut inte att man hade halvtråkigt, åt halvtrist middag, var lite less på sin familj och slösurfade i brist på något bättre att göra. Och hör sen.

...är att lära sig

Jag har börjat på en kurs i längdskidåkning som en när och kär gav mig i julklapp. Som de flesta andra norrbottningar har jag givetvis genom åren hasat runt ett stort antal mil i spår och på isar, mer eller mindre frivilligt. Varför behövs en kurs kan man då tänka? Eller som en manlig bekant till familjen uttryckte det (jag skulle ju här helst skriva uttröck men jag har just fått lära mig att det är dialektalt): "Det ska till en skåning för att hitta på att man skulle gå en kurs och lära sig åka skidor på platten." Svaret är att jag trots milen med halvförfrusna tår på mellanstadiets förhatliga gympalektioner inte på något sätt känner mig fullärd inom längdåkning. Jag är helt enkelt sugen på att slipa bort min zombieliknande hasteknik för att komma lite längre eller lite fortare fram.

En intressant iakttagelse jag har gjort är att nästan alla deltagare på kursen är kvinnor. Det här är ett mönster jag känner igen från andra sammanhang som syftar till att man tillsammans med andra utvecklar sina färdigheter. Jag har deltagit i alltifrån seglarkurser till bokcirklar till motionspass i grupp. Det är alltid fler kvinnor. Hur kan det komma sig? Kan männen redan allt? Är de motvilliga till att utvecklas? Tycker de att deras kunskapsluckor är pinsamma och vill hellre leva i okunnighet än att framstå som en nybörjare inför andra? Eller är det kvinnornas tro på sin egen kraft och sitt eget kunnande som är för låg?

Personligen tycker jag iallafall att det är skönt att inte ha så mycket prestige att jag inte kan snubbla runt på mina lånade skidor eller på aerobicspasset och inte tycker att det är pinsamt att fråga vad som egentligen är grejen med August Strindbergs författarskap. Jag vill lära mig. Och jag behöver hjälp.

...är att trivas

Jag älskar Dagens fråga i NSD/Kurien. Det är ett inslag i lokaltidningen av den klassiska typen "ställ en relativt ointressant fråga till fem stycken slumpvist utvalda personer på gatan". På frågan "Har du bokat någon solresa?" svarar Åsa Ejdemo "Nej. jag tycker att det är mysigt när det är vinter och vinter ska vara vinter och jag trivs". Word till Åsa.