...är att lära sig

Jag har börjat på en kurs i längdskidåkning som en när och kär gav mig i julklapp. Som de flesta andra norrbottningar har jag givetvis genom åren hasat runt ett stort antal mil i spår och på isar, mer eller mindre frivilligt. Varför behövs en kurs kan man då tänka? Eller som en manlig bekant till familjen uttryckte det (jag skulle ju här helst skriva uttröck men jag har just fått lära mig att det är dialektalt): "Det ska till en skåning för att hitta på att man skulle gå en kurs och lära sig åka skidor på platten." Svaret är att jag trots milen med halvförfrusna tår på mellanstadiets förhatliga gympalektioner inte på något sätt känner mig fullärd inom längdåkning. Jag är helt enkelt sugen på att slipa bort min zombieliknande hasteknik för att komma lite längre eller lite fortare fram.

En intressant iakttagelse jag har gjort är att nästan alla deltagare på kursen är kvinnor. Det här är ett mönster jag känner igen från andra sammanhang som syftar till att man tillsammans med andra utvecklar sina färdigheter. Jag har deltagit i alltifrån seglarkurser till bokcirklar till motionspass i grupp. Det är alltid fler kvinnor. Hur kan det komma sig? Kan männen redan allt? Är de motvilliga till att utvecklas? Tycker de att deras kunskapsluckor är pinsamma och vill hellre leva i okunnighet än att framstå som en nybörjare inför andra? Eller är det kvinnornas tro på sin egen kraft och sitt eget kunnande som är för låg?

Personligen tycker jag iallafall att det är skönt att inte ha så mycket prestige att jag inte kan snubbla runt på mina lånade skidor eller på aerobicspasset och inte tycker att det är pinsamt att fråga vad som egentligen är grejen med August Strindbergs författarskap. Jag vill lära mig. Och jag behöver hjälp.