...är att tända lampan

Häromdagen skulle jag för första gången i mitt liv inhandla en lågenergilampa. Det visar sig vara svårare än jag först trodde. Det finns mjukt ljus,hårt, vitt ljus, gult ljus... i flera olika märken. Hur ska man veta vad man vill ha om man bara vill se lite snygg ut när man målar mascara?

Det värsta av allt är att det står saker som 9W=50W och 11W=60W på förpackningarna. En vän påpekade för mig att de flesta nog förstår att det betyder att en 9W lågenergilampa motsvarar en 50W glödlampa. Kanske det. Men är dte en sak jag har lärt mig på all matte jag har läst så är det att man ska respektera enheter och likamedtecknet. 9W är inte lika med 50W. Word.

...är att tala med hundar

Min korridor har kommit över ett nummer av tjejtidningen Cosmopolitan, visserligen några månader gammalt men sanningen åldras med värdighet heter det ju. Under rubriken "Så fångar du den populäre mannen" läser vi om tekniken ignorera-belöna-stöt bort. Jaha, de har anställt the Dog Whisperer som relationsexpert. Perfekt metod om man vill tämja en Golden Retriever men att den också skulle fungera för raggning känns ju otippat. Kanske om man vill ha en kille med hundögon?

...är mörka morgnar

I morse när jag vaknade var det helt mörkt ute. Det borde väl inte ha gjort det men det förvånade mig. Det är nya tider nu, och det ser inte ljust ut.

...är lördagsutflykt

Morgon, ryggsäckar i bakluckan, lagom peppig låt i högtalarna, nykaffedrucken och ännu mer kaffe i termosen. Det finns ingen bättre känsla än att sitta med goda vänner i bilen på väg mot utflykt och äventyr. Man vet ännu inte hur dagen kommer att bli men man vet att den kommer att bli skrattig och trevlig.

Gårdagens lördagsutflykt bjöd på skånska vyer med åkrar och gårdar, den obligatoriska kafferasten på en parkering i valfri skånsk håla (denna gång Tommelilla) och bad i havet. För en norrbottning som mig känns det mycket exotiskt när frukt växer på träd och inte bara återfinns i fruktdisken på kvantum. Därför var det också spännande att se äppeldyrkandet anta enorma proportioner på Kiviks äppelmarknad. Där spanade vi in den gigantiska tavlan gjord av äpplen (dock föreställande hästar, koppling oklar), smakade must och trängdes. Marknadens vanligaste besökare utgjordes av par bestående av kulturtant klädd i naturmaterial och man med trött blick och påsar fyllda med äppelrelaterade produkter i närodlad anda.

Om vi såg några vilda djur? Iller, varning för vildsvinsskylt samt små, tjocka hundar.

...är att vara datanörd

Jag har börjat läsa en nybörjarkurs i programmering. Det är oväntat roligt. Jag blir otroligt stolt när jag lyckas få min dator att lösa svåra problem som till exempel att räkna upp alla tal mellan 1 och 10 (seriöst, hur klarade mänskligheten sig innan datorn?). Aldrig har jag känt mig så cool, snygg och nördig på samma gång, ungefär som Natalya Fyodorovna Simonova.

...är 70+

Trenden med småkakor, mormorsserviser och handarbeten verkar hålla i sig. Om man ska tro SvDs kulturbilaga från i söndags är det hetaste just nu att klä sig som eller ännu hellre vara 70 år plus. Vad är det då som ligger bakom hajpen av pensionärslivsstilen? Längtan efter trygghet i klimat- och finanskristider? Motreaktion mot aldrig-växa-uppgenerationen? Ännu ett bevis på att allt som är ute tillsist blir inne igen? Jag vet inte och du skrattar nu men snart står du där i stickad väst och föreslår dina vänner ett parti boule på torsdag eftermiddag.

Jag själv då? Jodå, efter senaste gympapasset stapplar jag fram som om jag vore född senast 1920. Sällan har träningsvärk känts så hippt.

...är att säga snälla saker

Det är fint när människor är peppande när jag har gjort slut. Speciellt kul tycker jag att det är med de lite oväntade kommentarerna som både tröstar och lockar till skratt. Favoriter hittills:

1. Du är alldeles för populär för att vara ledsen.
2. Du är ju så ung.
3. Snart kommer allt att vara bättre än någonsin.

Jag skulle också vilja ha med klassikern "det ordnar sig", sliten men ibland är det ju precis det man behöver höra.

...är att hälsa

Jag ser honom på något slags konst/poesi/musik event. Högstadiepersonen. Jag har inte talat med honom på nio år, och inte speciellt mycket på den tiden då vi sågs fem dagar i veckan heller. Men det vore en lögn att säga att jag inte har sett honom sen dess, hans uppförstorade leende med texten "Välkommen till Luleå!" möter mig varje gång jag besöker hemstaden.

Lokalen är för liten för att man ska kunna ignorera ett igenkännande och jag funderar sådär som man gör på om jag borde gå fram och hälsa eller gymnasielåtsas som ingenting. Men vi är vuxna nu och då vi passerar varandra både hälsar och småpratar vi. Han är trevlig och bjuder mig dessutom på fest nästa vecka.