...är vaccinering

Själva diskussionen om svininfluensan och vaccineringen (vad är värst, ska man göra det eller inte, är meningen med massvaccinationen i själva verket att märka alla med ett microchip) börjar nu bli så tröttsam att iallafall jag känner att en vecka med hög feber verkar lindrigt i förhållande till allt tjat om handsprit och konspirationer.

Så i lördags var det äntligen dags för höstens stora händelse. Det var dags för mig att vaccineras. Jag hade hört skräckhistorier om timslånga köer och vakter i reflexvästar men inte då. Direkt jag stiger genom dörren blir jag välkomnad av en kvinna (ijuförsig klädd i självlysande grön pikétröja) som säger att det är roligt att ha mig där. Hon pch hennes kollega följer mig till väntrummet där jag inom tre sekunder blir inropad i ett rum där inte en utan två sjuksköterskor med snygga assymetriska frisyrer hjälps åt att sticka mig. Sen får jag sätta mig i ett väntrum och äta dumle i en kvart. Det går runt en praoelev och serverar saft, en stereo från nittiotalet spelar absolute love låtar från samma tid, det råder en fin och lite högtidlig stämning. Jag känner att jag gjort något bra inte bara för mig utan för oss alla. I'll stand by you.