...är att lära sig

Jag har börjat på en kurs i längdskidåkning som en när och kär gav mig i julklapp. Som de flesta andra norrbottningar har jag givetvis genom åren hasat runt ett stort antal mil i spår och på isar, mer eller mindre frivilligt. Varför behövs en kurs kan man då tänka? Eller som en manlig bekant till familjen uttryckte det (jag skulle ju här helst skriva uttröck men jag har just fått lära mig att det är dialektalt): "Det ska till en skåning för att hitta på att man skulle gå en kurs och lära sig åka skidor på platten." Svaret är att jag trots milen med halvförfrusna tår på mellanstadiets förhatliga gympalektioner inte på något sätt känner mig fullärd inom längdåkning. Jag är helt enkelt sugen på att slipa bort min zombieliknande hasteknik för att komma lite längre eller lite fortare fram.

En intressant iakttagelse jag har gjort är att nästan alla deltagare på kursen är kvinnor. Det här är ett mönster jag känner igen från andra sammanhang som syftar till att man tillsammans med andra utvecklar sina färdigheter. Jag har deltagit i alltifrån seglarkurser till bokcirklar till motionspass i grupp. Det är alltid fler kvinnor. Hur kan det komma sig? Kan männen redan allt? Är de motvilliga till att utvecklas? Tycker de att deras kunskapsluckor är pinsamma och vill hellre leva i okunnighet än att framstå som en nybörjare inför andra? Eller är det kvinnornas tro på sin egen kraft och sitt eget kunnande som är för låg?

Personligen tycker jag iallafall att det är skönt att inte ha så mycket prestige att jag inte kan snubbla runt på mina lånade skidor eller på aerobicspasset och inte tycker att det är pinsamt att fråga vad som egentligen är grejen med August Strindbergs författarskap. Jag vill lära mig. Och jag behöver hjälp.

...är att trivas

Jag älskar Dagens fråga i NSD/Kurien. Det är ett inslag i lokaltidningen av den klassiska typen "ställ en relativt ointressant fråga till fem stycken slumpvist utvalda personer på gatan". På frågan "Har du bokat någon solresa?" svarar Åsa Ejdemo "Nej. jag tycker att det är mysigt när det är vinter och vinter ska vara vinter och jag trivs". Word till Åsa.

...är julvandel

Jag står mitt i julhandeln och tänker att vem är jag att köpa en present till Dig? Vad har jag för mandat att gissa Dina önskningar och för rätt att belasta Dig med ännu en ägodel? Är min osäkra och mycket vingliga smak verkligen tillräcklig? Mitt köpsjälvförtroende räcker verkligen inte till i sådana här situationer.

...är pektelefon

Mamma har köpt en ny mobiltelefon, en pektelefon som hon kallar den. Hon verkar redan fäst sig vid sin nya vän och ägnar den stor uppmärksamhet. Medan vi talas vid via telenätet försöker någon annan i rummet få kontakt med henne.

Mamma: -Jag pratar med min android.
Jag: -Nej, du pratar faktiskt med mig.

...e-skräcken

En sak som jag stör mig oerhört mycket på är det nuförtiden så trendiga snacket om att undvika "onaturliga" tillsatser i mat, främst såkallade e-ämnen. Jag vet, det finns ingen som helst anledning för mig att bli provocerad av detta. Folk får välja själva vad de stoppar i sig och det är väl egentligen något positivt att människor bryr sig om sin hälsa och kost. Ändå börjar det klia i mig när någon i min närhet säger "Jag tycker att det känns så otäckt med alla kemikalier och e-ämnen som vi får i oss hela tiden". Och ja, maten idag innehåller en hel massa saker som vi inte behöver och som i vissa fall kan ha tvivelaktiga hälso- och miljöeffekter. Jag känner själv en stark ovilja mot sötningsmedel som aspartam.

Men låt mig ändå säga emot på ett tonårstjurigt sett. För det första, e-ämnen är en generell beteckning för livsmedelstillsatser, såväl färgämnen som till exempel antioxidationsmedel. Medan det första kan anses rätt onödigt kan det andra hjälpa till att bevara exempelvis vitaminer (aha, vitaminer, nyttigt) i maten och förlänga hållbarhet (bra för att minska risken för att maten blir för gammal och måste slängas innan den konsumeras, alltså bra för att minska miljöpåverkan). Man kan alltså inte dra alla livsmedelstillsatser över samma kam. Ärligt talat misstänker jag att de flesta inte ens vet vad som är definitionen av ett e-ämne.

Dessutom, och viktigast, hur nyttigt eller farligt det är att få i sig något är alltid en mängdfråga. Spelar det någon roll att få i sig några gram av diverse livsmedelstillsatser då och då? Är det värt att lägga tid och energi på att försöka undvika dem? Är intaget av e-ämnen relevant i jämförelse med de luftföroreningar vi andas in dagligen för att inte tala om de gifter i form av alkohol och tobak som vi stoppar i oss helt frivilligt? För visst är det skrattretande när någon oroar sig för att få i sig rödbetsrött (E162) men inte tvekar att dricka både ett, två och fler glas vin på fredagskvällen.

Om jag får spekulera, och det får jag, tror jag att det handlar om gripbarhet. Det finns så mycket som är dåligt för hälsa och miljö och så mycket som är svårt att förstå, speciellt när det gäller kemi. Lättare då att välja ut en syndabock som får symbolisera allt det där läskiga och svårförståeliga , just nu är det inne att kalla den e-ämnen.

...är läslust

Inget är lika förödande för läslusten som en dålig bok. När mitt paket från Adlibris anländer med nya frestelser ger jag äntligen, på sidan 435 av 606, upp den olidligt tjatiga The Seducer av Jan Kjaerstad. Jag vet inte varför jag envisas att försöka fortsätta även fast allt hopp är ute och det blivit tråkigt och ointressant för länge sen (läskig tanke: tänk om det är ett för mig utmärkande karaktärsdrag? ). En central (kropps)del i den omåttligt hyllade författarens roman är huvudpersonens magiska penis. Inte nog med att den fyller varje kvinna just så som hon vill bli fylld utan den för även över kvinnornas talanger till huvudpersonen och hjälper honom med alltifrån fiskelycka till höjdhopp till att förstå matematiken. Kjaerstad skriver också att alla män någongång har upplevt att deras penis har magiska krafter. Huruvida det är sant eller inte är svårt för mig att spekulera i men det förefaller mig inte osannolikt så mycket uppmärksamhet som denna centralt placerade kroppsdel får i precis alla tänkbara sammanhang.

Som tur är levererade Adlibris. Den här gången en underbar liten bok skriven av en författare från hemstaden, Fara vill av Elin Ruuth. Det känns så befriande och på alla sätt härligt att läsa något som roar och oroar och jag vill bara ha mer, läsa mer. Tur då att det finns en del material att jobba med, mjukvaroingenjören Leonid Taycher på Google har räknat ut att det sedan kilskriften uppfanns har skrivits 129 864 880 böcker.

...är manlig hygien

På mitt sommarjobb i den norska närbutiken får jag ägna delar av dagarna till att packa upp varor. Vid hygienhyllan finns tid och ämnen för reflektion. Palmolive har kommit med en ny serie duschtvål som riktar sig till, och här finns det ingen tvekan, män. Den finns i fyra olika dofter med de fantasieggande namnen wild forest, pure arctic, zen therapy och active volcano. Skog kan jag ganska lätt förknippa med en god lukt, arktiskt klimat känns visserligen friskt men kanske aningens doftlöst, zen terapi ger mig inga doftassociationer alls. Men aktiv vulkan? Luktar inte det svavel? Och det vill man väl inte lukta? Kanske är jag fel ute, kanske är det inte dofterna som namnen ska spegla utan personligheten hos användaren. En varmhjärtad, jordnära skogsman, en kall, hård äventyrare, en frisinnad kille med intresse för asien eller en farlig, eldig och spännande älskare. Bara att välja vem man vill vara eller ha. Eller börjar mina tankar influeras lite väl mycket av de passionerade framsidorna av Harlequinromaner som jag har utsikt över från kassan?